| Notater |
- Faxell, släkt
Band 15 (1956), sida 433.
Biografi
Faxell, värmländsk släkt, härstammar från hemmansägaren i Faxstad på Arnön i Väse sn (Värml.) Marcus Anundsson, som levde under 1500-talets förra del. Hans son Anundus Marci (d. 1595) blev kyrkoherde i Ölme (Värml.) och prost. Han underskrev Uppsala mötes beslut 1593. I sitt gifte med kyrkoherdedottern Gunilla Brunia hade Anund två söner, av vilka den ene, Christoffer Anundsson Brunius (d. 1624), tog moderns namn och blev kyrkoherde i Ölme efter en morbror. Dennes bror Sven Faxelius (f., enligt uppgift, 1589, d. 12 mars 1664) blev magister i Wittenberg 26 sept. 1620. Han var sedan lärare, slutligen rektor vid skolan i Karlstad (Karlstads stads hist., 1, s. 300) och blev kyrkoherde i Kila (Värml.) 1630 samt kontraktsprost 1648. Han var gift två gånger, först med Catharina Norenia, dotter av Noreenska släktens stamfar prosten Erlandus Gudmundi (och faster till hovrättsrådet Gudmund Nordberg, adlad Löwenhielm). Prosten Faxelius hade i detta gifte tre söner och två döttrar, äldste sonen Christoffer Faxelius (f. omkr. 1627, d. 1678) blev komminister i Svanskog (Värml.) och, genom sin ene son komministern i Åmål Jonas Faxell (f. 1671, t 1715), farfar till Christoffer F. (f. 1704, d 1780), som ingick vid lantmäteristaten. Han blev ord. lantmätare 1736, fick överinspektörs namn 1755 och skötte under J. Faggots (se denne i bd 14) sjukdom överdirektörstjänsten flera gånger, från 1771 helt och hållet. Den 2 maj 1775 erhöll han konstitutorial som överdirektör. Han var ogift. Även i övrigt synes denna släktgren snart ha utdött.
Prosten Sven Faxelius' tredje son var Daniel Faxell, 1691 adlad med namnet Gronmarck (f. 1634, d. 1705). Han blev student i Uppsala 1650, rådman i Malmö 1660 och stadssyndicus där 1661. Som sådan underskriver han ännu vid riksdagen 1664 ett betänkande av sekreta utskottet (Borgarståndets riksdagsprot). Vid riksdagen 1668 betecknas han emellertid som borgmästare i Malmö (anf. källa), men blev i dec. s. å. bankokommissarie. Han utnämndes 9 maj 1672 av Kammarkollegiet till myntmästare vid myntet i Stockholm, vilket sedan 1669 förvaltades av Rikets Ständers bank. Denna utnämning stadfästes av K. M:t genom konfirmationsfullmakt 13 maj 1674. Under sin myntmästartid råkade D. F. i kontroverser med banken och dömdes 1682 att utbetala ersättning till banken för att ha tolererat för stor avgång (avbränning, för stort svinn) vid silvermyntningen. I övrigt var domen (stadfäst av justitierevisionen 1683) frikännande för D. F.; en ny, liknande process slöts först 1691 (redogörelse hos Svedlin, s. 25 f.). D. F. blev emellertid 1684 e.o. assessor i Bergskollegium. Sin bruksverksamhet inledde han 1678 genom att av kronan arrendera all malmbrytning i Utö gruvor på tolv år. Utö låg väl till för sjötransporter till Finland, och D. F. hade tydligen redan nu sina blickar riktade österut. I början av 1678 lät han genom ombud undersöka möjligheterna för en bruksanläggning vid Koskis fors i den å, som där i trakten utgör gräns mellan Egentliga Finland och Nyland. Noggranna efterforskningar visade, att platsen var gynnsam, och 25 okt. 1679 fick D.F. privilegier på att uppföra fyra hamrar och två masugnar, varigenom Koskis bruk uppstod. Han blev dock missräknad på driften. Han hade 1683 bosatt sig på Koskis och sökte nu en annan plats för sin masugnsanläggning. Det blev på sydkusten av Kimilohalvön, nära segellederna från Stockholm och Åbo vid Hangöudd till Finska viken, som han i stället grundade Dals masugn, och senare Dalsbruks järnverk. Efter långa förhandlingar fick D. F. Bergskollegii privilegiebrev för Dal 19 mars 1686. Han uppförde nu sin masugnsanläggning, färdig 1688. Han anlade även två mjölkvarnar och en sågkvarn. Emellertid voro hans ekonomiska resurser otillräckliga, och när järnbruket stod färdigt, led driften därav. Under hans tid, 1688?90, förekommo endast tre blåsningar. Han fortsatte dock samtidigt vid Koskis. Då D. F. sedan 1680 icke fått uppbära myntmästarlönen, i Stockholm endast ägde en stadsgård »östantill på Skeppsbron» och hans uppdrag att upprätta Mässlinge kopparverk och verka vid Hällefors silververk voro av tillfällig natur, voro hans inkomster ringa och oregelbundna. Samtidigt fick D. F. i sitt äktenskap med prästdottern Catharina Bellander 18 barn under åren 1667?91; ehuru hälften dog i späda eller växande år, vållade detta ytterligare svårigheter. Hans lånetransaktioner medförde till slut, att fordringsägarna beslagtogo bruken; till dessa långivare hörde bl.a. hans kusin superintendenten Erland Broman i Karlstad och assessor Daniel Tilas, som var gift med en F:s kusin. Redan 1683 fick han transportera på Tilas arrendekontraktet på Utö. År 1692?93 fick D. F. gå från Koskis, och 1693?94 övertogo fordringsägarna även Dals bruk. Egendomligt nog adlades D. F. 1691, mitt under sina värsta svårigheter, med namnet Cronmarck. Det var dock en klen tröst för den ruinerade mannen, som dog utarmad 1705. Ehuru han själv ej lyckades som bruksägare, visade sig Koskis och Dals bruk ha framtidsmöjligheter, vilket alltså likväl gör, att »hans olyckliga gästuppträdande i den finländska järnhanteringen fått rangen av en insats av bestående betydelse» (Svedlin, s. 56). Av D. Cronmarcks söner stupade livdrabanten Erland Cronmarck (f. 1687) i febr. 1709 vid Gorodnoje, medan hovjunkaren Peter Cronmarck (f. 1667) dog i mars 1710 i Bender. Med en den sistnämndes son utdog ätten redan 1712 på manssidan.
Släkten F. fortsattes längst av ättlingarna till D. Cronmarcks äldre bror Erland Faxelius eller Faxell (f. 1629, d. 17 febr. 1691), som blev magister i Uppsala 1656, kyrkoherde i Kila (Värml.) 1664, i Svanskog 1679 samt kontraktsprost 1676 och 1688. Av dennes söner blev magister Sven F. (f. 1661, d. 1728) kyrkoherde i Köla (Värml.) och kontraktsprost. Han äktade Maria Cameen, dotter av superintendenten Bengt Cameen (SBL, 7, s. 240). Under 1710-talet ingrep hon i prostens frånvaro rådigt med sitt husfolk mot en norsk strövkår, som hon lyckades skrämma till reträtt (se Hammarin, 2, s. 151). Av Sven F: s fem barn var justitiarien i Filipstad Johan F. (f. 1713, d. 1770) riksdagsman för nämnda stad 1751?52, 1755?56, 1760?62 och 1765?66; om honom som sådan se E. Kleberg. J. F. var gift (ättlingar ej kända i litteraturen). J. F: s äldre bror magister Erland F. (f. 1696, d. 1754) var kyrkoherde i Karlskoga och kontraktsprost. Med Elisabeth Noreen hade han sonen Sven F. (f. 1735, d. 1813), handlande och hospitalssyssloman i Karlstad, g.m. Appolonia Justina Noreen; då ättlingar ej äro kända, var han måhända den siste av släkten. Tvenne systrar blevo i sina giften stammödrar för ätterna Nordenfalk och von Axelson.
Bror till de nämnda Erland och Johan F. var även Bengt F. (f. 1711, d. 1787), som 1770 adlades med bibehållande av namnet, men såsom ogift själv slöt sin ätt. Han var en på sin tid känd diplomat, som blev kommissionssekreterare i Köpenhamn 1749 och tf. chargé d'affaires där 1763. Han fick regeringsråds titel 1767 och blev 1769 minister hos nedersachsiska kretsen, som sådan bosatt i Hamburg. Han dog där 1787.
|
Slektstre for Oddlaug Gaupås og Per Aase Andresen
1525 - 1596 (71 år)